- Usch, nu är det snart midsommar, sa min man i går och såg ledsen ut.
Det är likadant varje år. Redan i maj börjar de tunga suckarna.
Min man älskar våren. Tiden då allt slår ut och dofterna blir starkare för varje dag som går. Då det gröna är ljusgrönt och frodigt. Han blir glad som en liten pojke och ingenting jag ber om är svårt. Fixa ytterbelysningen, no problems. Byta fasad på friggeboden, härligt, då får han vara ute i friska luften, fika under kastanjen och lukta på blommorna. Han vaknar klockan fem varje morgon och kan inte fatta att jag behöver ligga kvar och dra mig "hela förmiddagen" (jag stiger upp klockan sju).
Men när midsommar närmar sig blir han betydligt tyngre till sinnet. Veckan innan (dvs nu) blir allt plötsligt ett helt företag. Till och med att gå ut med soppåsen. Och nåde den som öppnar en burk matjessill innan midsommarafton.
- Men snälla Jonas, sa jag i går. Skärp dig! Du kommer inte att dö bara för att det blir midsommar. Inte i år heller.
- Inte jag nä, men naturen. Det vänder ju nu. Och det har knappt hunnit vara sommar ALLS! Nästa vecka börjar det mörkna tidigare, träden bara står där, utan att växa en millimeter. Allt det gröna är bara…grönt. Nästan inga nyanser alls, sen börjar allt bli brunt och dö. Usch, vad jag avskyr brunt! Vi går dödens tid till mötes och det är DEPRIMERANDE!
Suck!
Självklart slår jag dövörat till och fortsätter oförtrutet med mina sillinläggningar. Kittlar honom lite när vi möts i en snabb kram och retas med min bästa Astid Lindgren-imitation:
- Döden, döden!
Han brukar i regel hämta upp sig under eftermiddagen på midsommarafton. Denna fantastiska tid på året då pajer, sallader, ägg, sill, nypäror (som vi säger i Skåne), jordgubbar och iskall nubbe avnjuts i parti och minut. Tiden då flickorna är som vackrast och männen (kanske per automatik) är som gladast. För är det någonting som kan få min man på gott humör (förutom jag och våren) så är det god mat. I det avseendet skiljer han sig inte nämnvärt från oss andra.
Nu ska jag kolla vad mina kolleger anser är det allra viktigaste på midsommarbordet.
Återkommer innan dagen D.
